Hannes Berggren

Från Sucre tog vi oss via intressant nattbuss till Samaipata. 12 timmar på en halvtrasig buss (spackel på utsidan och vi stannade några gånger för att busschauffören skulle fixa något). Vägen var oftast guppig grusväg och slingrade sig upp och ner för berg, ovanför höga stup och utan vägräcken. Vi sov i princip ingenting trots att det var en nattbuss, men vi kände ändå inte att det var läge att klaga med tanke på att ett par barnfamiljer spenderade hela bussresan på golvet i mittgången, och tog hand om spyende barn och blöjbyten trots avsaknaden av toa på bussen. Och bilbälte? Det kan du glömma! 

I Samaipata (som är ett väldigt litet samhälle) bodde vi på ett jättemysigt litet hostel som hette El Jardin (trädgården). Vi bodde i ett ler-/keramikhus på i en stor mysig trädgård där folk även tältade. På kvällarna tändes en brasa som vi satt kring och umgicks. Lite spindlar och kackerlackor i duschen, men det får man räkna med när man bor i naturen. Vi vandrade bland vattenfall en dag och upp till ruinerna av ett Inkafort (2 mil tur och retur, upp för höga berg) en annan. Riktigt fint! Samaipata ligger endast på 1650 meter höjd, så Ante mådde bättre och vädret var varmare än Sucre och Potosi. 

Nu har vi tagit oss till La Paz med en 18 timmar lång bussfärd, denna gång med en riktigt bra buss (nåväl, den första bussen gick sönder efter 20 minuter, så vi fick byta till en ny) med stora sköna fåtöljsäten för endast ca 120 kronor. La Paz ligger på 3700 meter höjd, så nu blir det lite acklimatisering till hög höjd igen.